SchitzoJohanna slår till
Man skulle lätt kunna kalla det här för ett i-landsproblem och det inte är ett beslut som man bara kan ta. Det är inte som i lågstadiet när man skickade fråga chans lappar. Lever man singellivet så händer det ibland att man träffar någon som är värd att sluta vara singel för. Och eftersom jag inte vet vad jag vill just nu så borde det inte finnas ett problem.
Så VARFÖR känns det som att jag har ett problem, varför analyserar jag sönder mig själv, varför letar jag efter bevis på vad jag känner, bör känna, ska känna? Varför kan jag inte bara slappna av? varför känns det som att jag famlar i dimma och att jag håller på att förlora något för alltid? Jag vet inte ens vad/vem det är jag håller på att förlora? Jag tror att jag håller fast vid ett sorts ideal jag uppfann som 15 åring. Och det är 15åringen i mig som vägrar gå vidare.. så jag är nog både 15 och 25 just nu. Inte konstigt jag känner mig schitzofren.
Just nu känner jag mig hemskt otrygg, och jag behöver inse att jag inte behöver vara i ett förhållande för att känna mig trygg! Blir nog bra för mig att åka iväg i sommar, då måste jag hitta min inre trygghet..ingen är ju där och fixar det åt mig. Efter sommaren kanske jag har släppt alla drömmar, även om jag i nuläget inte vill släppa dem alls. Jag vill drömma vidare.... And that's the problem!
Jobbigt det där. Det finns några klassiska fällor man trillar in i. 1. man försöker uppfylla omgivningens förväntningar på en själv, 2. faller in i samhällets mall för förhållanden och 3. släpper på integriteten för sin längtan.
När det gäller att behöva mänsklig kontakt för att må bra så gör alla det. Det är bara å ta och ge där utan att skämmas, utan att för den delen begränsa sig till ytliga bekantskaper eller parförhållanden. Det kan vara skönt att bara hänga hos nån polare, spela spel, laga mat eller vfsh. Det är så trist att man idag bara ska kunna vara avslappnad och sig själv med en partner efter ett par års förhållande. Jag vägrar köpa sånt längre.
Lycka till i dina funderingar
/Hemma efter afterwork ;)
Jag tror att mycket av min otrygghet just nu är att jag har vänner som jag kan vara helt mig själv med. Men de kan försvinna när som helst eftersom de är klara med universitetslivet och jag inte är det. Det är väl därför partryggheten lockar... :)
Ps: Tidpunkten att skriva djupa tankar är alltid bäst efter en öl eller två! ;).Ds
Jag förstår. :) Lite därför jag klamrat mig fast i Linköping, här är det åtminstone några kvar... det och att jag är en lat j-el.
